Den som säger att man inte kan köpa lycka....

Idag efter jobbet så åkte jag och Maja in till stan. Vi parkerade bilen och började gå mot Subway, men så säger Maja. Ska vi gå in på Indiska och kolla om de har en tekopp.


Näää säger jag men så ångrar jag mig och vi går in.

Jag har i flera månader letat en tekopp.
Det är inte så lätt att hitta rätt kopp, det låter säkert helt sjukt men det var mer en känsla jag var ute efter.

Så jag har varit runt på en massa affärer och känt på koppar men ingen har känts rätt.

Men där på Indiska så fanns koppen med just den känslan.

Den som säger att man inte kan köpa lycka har aldrig hittat rätt tekopp 😂😊

De hade även ta tre betala för två på te så tre påsar fick följa med hem. 

Fick trigga han lite

Gunnar har inte visat något intresse i bollar eller något annat än att få jaga katterna.


Idag gick vi en liten promenad och varje gång han nörjade dra och visa intresset för något annat så studsade jag en tennisboll i backen.

Då fick jag han uppmärksamhet.

Så höll jag på hela promenaden och sedan när vi kom ut på lägdan så kopplade jag lös honom och sa att han fick springa.

Han sprang ett varvrunt och sen gör han det han alltid gör, han sticker. *gaaaah*

Men efter en liten stund kom han tillbaka så då visade jag han bollen och kastade iväg den.

Oj vad kul han tyckte det var. Han sprang och sprang och sprang och sprang ute på lägdan.

Tillsist börjar hans cirklar bli mindre och han kom tillsist tillbaka till oss. Så då fick han beröm och godis.

Vi kastade bollen några gånger till och när han började tappa intresset så kopplade jag honom igen.

Så det var en ganska framgångsrik kväll. Jag tror att det är viktigt att sluta innan han tappar intresset så att det bara blir positivt så kanske han slutar sticka när jag släpper honom.


Socialtränat i stan

Idag har Maja sin sista innebandyträning. Hon deppar och längtar redan tills den ska börja om.


Medan hon tränar så fick Gunnar träna i stan. Han är inte duktig på att möta andra hundar. Jag tror att han bara vill leka men man vet aldrig. 

Han gnäller gnyr och drar. Lyckades med några bra möten och några katastrofala möten. Men man har hunnit prata lite med de andra hundägarna och förklarat läget och vi har fått både beröm för vårt jobb och lyckönskningar.

Nu ligger han däckad i skuffen det där tog på hans krafter. 

Men jag ser framsteg hos honom han är inte lika slamsig när han tar godisen ur min hand, även om han glömmer av sig ibland och han börjar få lite kläm på vart jag vill ha honom när jag säger fot. Sen har han inte perfekt placering och vill på gå lite för fort men vi är på väg iaf.