Det var bara en som fick äran att se

Det var bara en som fick äran att se min praktvurpa igår, så jag tänkte försöka dela med mig av den till er.


Jag går vägen fram ( grusvägen utanför oss) det är en ganska lång raksträcka med en kurva längst bort. Ingen ute efter vägen, solen sken och fåglarn kvittra.

Jag och Gunnar går vägen fram. Han gillar att bajsa på plogkanten. Riktigt smidigt för då är det lättare att plocka.

Denna gång bajsade han lite längre in på plogvallen så när han var klar så sätter jag in vänsterfoten i snön en liten bit upp i plogkarmen.
Den andra foten har jag uppe på plogkanten och böjer mig lite grasiöst fram och tar upp bajshögen (läs berget för den hunden kan bajsa) har den varma bajsen i min hand och enbart plastpåsen mellan min hud och den rykande färska varma högen.

Drar bak högra benet och ska sätta ner den på backen.

Solen skiner fortfarande och fåglarna kvittrar än.

Swooooch ja det lät typ så när min vänstra fot sjunker igenom plogkanten lite snett innåt så jag flyger baklänges och landar liggandes med ena foten inne i plogkanten så långt insjunken att jag har snö till knävecket. 

Överkroppen ligger ut på den leriga grusvägen och där borta i kurvan kommer det så klart en bil.

Gunnar tänker Ååååh hej kompis och flyger på mig

Jag tänker Helskotta vart flög bajset

Puttar bort hunden, hittar bajspåsen som jag inte hunnit knyta, innehållet är kvar (pustar ut). Då passerar bilen och självklart var det en mamma till Majas fotbollskompis. Vi skrattade dock gott båda två.



Kommentera här: